Onsdag

Den här onsdagen hade jag ett “vanligt” körpass, men det skulle visa sig bli allt annat än vanligt.

Passet började vid tio över två på eftermiddagen i Personallokalerna. Jag hade bytt om, hunnit fika och tagit ut fordonslistor och tågorder och tåget var i tid när det dök upp på spår 2 i Västerås vid fem i halv tre. Jag bytte av föraren som kört från Linköping och tog plats i förarsätet i den blå X12-an.

Vi fick vänta några minuter extra i Västerås eftersom vi skulle få med resenärer från ett försenat tåg från Fagersta. När de stigit ombord kunde vi sätta fart mot Sala. Vi rullade in till spår 2 i Sala någon minut före tre och där bytte jag ände.

Fem över tre lämnade vi Sala med “Linköping” på destinationsskyltarna. Det var som vanligt uppehåll i Ransta, Västerås, Kolbäck, Kvicksund, Eskilstuna, Hälleforsnäs och Flen och så långt hade allt gått utan problem. När vi rullade ut från Flen såg jag i vår TrafikApp (TrAppen) i surfplattan att vi var beräknade att bli sena till Katrineholm. Det var konstigt eftersom vi ju var i tid! Förklaringen kom några minuters färd senare. Vi kom fram till en stoppsignal. Efter att ha kontaktat Fjärren fick jag veta att det var ett stort signalfel och helt stopp i trafiken i Katrineholm – troligen efter ett blixtnedslag. Så det var bara att stå kvar och vänta. Tiden gick och resenärerna blev otåligare och otåligare. Efter en och en halv timme fick vi börja röra på oss.

Det var signalfel även innan Katrineholm, så vi tappade ytterligare en halvtimme innan vi rullade in till spår 5 i Katrineholm. Nu var klockan tio i sju och det hade tagits beslut om att ställa in fortsättningen av vårt tåg och att alla resenärer skulle få flytta över till nästa tåg som låg ungefär en kvart, tjugo minuter bakom oss.

Nu följde en väntan för mig och ombordaren för att få besked vad vi skulle göra och vad som skulle hända med X12-an. Efter en knapp timme kom beskedet att jag skulle köra ner fordonet till Linköping som tjänstetåg (utan resenärer). Vid tio i åtta var all administration avklarad och jag kunde köra iväg.

Fem över halv nio stannade jag på spår 4 i Linköping och nu var det hög tid för en matrast. Jag gick bort till Personallokalerna för att äta min matlåda. En dryg halvtimme senare kom jag tillbaka till samma X12-a som jag nu skulle köra till Västerås. Ordinarie avgång var tio över åtta och nu hade klockan hunnit bli tio över nio.

Ombordaren som jag skulle ha på tillbakavägen hade också blivit försenad på nervägen. Han väntade nu på oss i Norrköping och steg ombord när vi stannat där. Nästa uppehåll var Katrineholm och där fick vi vänta vid infartssignalen på grund av platsbrist. Det var efterdyningar från tidigare åsknedslag – en del spår gick inte att använda på grund av växel- och signalfel. Till slut kunde vi rulla in till spår 5 vid fem över halv elva. Nu var vi en och en halv timme sena.

Vi fick grönt och jag stängde dörrarna och körde iväg. Då kom ett så kallat “järnvägsnödanrop” – ett larmsamtal som går ut till samtliga tåg inom ett område och som kan initieras av både lokförare och Fjärren. Det här var en lokförare på en X2-a som precis lämnat Katrineholm som larmade. En person befann sig i spåret framför X2-an. Tåget hade hunnit stanna innan personen blev påkörd men denne vägrade flytta på sig.

När jag hörde att det var ett järnvägsnödanrop bromsade jag ner och stannade. Vi hade inte hunnit så långt och var därför fortfarande kvar vid plattformen. Snart bröts spänningen för att få stopp på alla tåg. Polisen var på väg ut för att plocka bort personen i spåret och det var stopp för all trafik. Vi öppnade dörrarna så att resenärerna kunde gå ut i friska luften.

Här blev vi nu stående i mellan en och en halv och två timmar. När Polisen hämtat personen kunde trafiken börja rulla igen. Dock stod X2-an kvar på det ena spåret och inväntade ny förare som var på väg i taxi. Det är rutin att byta ut föraren efter ett tillbud eller en olycka eftersom man inte vet hur föraren kommer att reagera . Man kan hamna i ett chocktillstånd när man börja tänka på vad som kunde ha hänt och då är det absolut inte bra att sitta bakom spakarna i ett tåg.

Det här gjorde att det var enkelspårsdrift förbi platsen och nu fick vi vänta på fem tåg som var på väg i motsatt riktning. Resenärerna var naturligtvis måttligt roade av att vi stod still så länge och inte fick åka iväg.

Till slut var det så vår tur och vi kunde köra iväg. Efter att ha passerat signalfelet mellan Katrineholm och Flen var vår försening nu uppe i tre timmar och tjugo minuter. Förseningen höll i sig hela vägen till Västerås även om det rullade på bra längs vägen. Det var inte så många tåg kvar ute som vi behövde tampas med. Ombordaren hade fullt upp med att, tillsammans med SJs Trafikledning, fixa taxi till de resenärer som sedan länge missat sina anslutningar.

Vid tio i två stannade vi på spår 1a på Västerås C och de sista resenärerna kunde lämna tåget. När vi synat vagnarna kunde jag köra ut och parkera på spår 6 på bangården bredvid Centralen.

Det blev alltså nästan tre och en halv timmes övertid på dagens arbete. Jag bytte om och gick sedan hemåt i sommarnatten när klockan gott och väl passerat halv tre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

3 × fem =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.