Jag hade fått samma arbetspass idag som jag hade förra fredagen, så det var start vid klockan sju på morgonen. När jag hade ätit min frukost och tagit ett par koppar kaffe var det dags att ta ut tågorder och skriva ut fordonslistorna. Vid kvart över sju gick jag ner till spår 4b där en kollega som sovit i Ludvika stannade med en X51-a.
Jag tog över och bytte ände och så kunde jag sitta och lyssna på radio tills det var dags för avgång vid kvart i åtta. Som vanligt var det uppehåll i Dingtuna, Hallstahammar, Surahammar, Ramnäs, Virsbo, Ängelsberg, Fagersta C, Fagersta N, Vad, Söderbärke och Smedjebacken innan vi ankom spår 2 på Ludvika station vid fem i halv tio. Det var en riktigt fin vinterdag med strålande sol.
Efter att snabbt ha bytt ände och utfört kontrollerna före körning var det hög tid att lämna Ludvika igen. Vid tjugo över tio stannade vi på spår 1 på Fagersta C och de resenärer som skulle vidare mot Västerås fick gå till tågsättet som stod på spår 3. Nu var det drygt en halvtimme tills nästa insats och jag satt kvar i tågsättet och drack kaffe och lyssnade på radio.
Klockan elva var det dags att köra bort till Fagersta Norra och därifrån avgick vi vid kvart över.
När vi var på väg in till Fagersta Central fick jag larm om att spänningen försvunnit och jag tänkte naturligtvis att kontaktledningen blivit spänningslös. Eftersom vi hade fart kunde vi rulla in till plattform på spår 1. Då upptäckte jag att strömavtagaren inte var uppe. Tågklareraren i Fagersta kollade med eldriften men allt verkade normalt gällande spänningen. Något hade alltså hänt med fordonet. Efter lite felsökning visade det sig att den så kallade kolskeneövervakningen löst ut och sänkt strömavtagaren. Om strömavtagaren blir skadad så finns det risk att den krokar i och sliter sönder kontaktledningen. För att minska denna risk finns en övervakning som ska ta ner strömavtagaren om den är skadad. Jag kunde dock inte se att strömavtagaren såg skadad ut, så efter kontakt med Driftstöd fick jag koppla bort kolskeneövervakningen. Det gick dock inte att få upp strömavtagaren ändå så jag fick kontakta Driftstöd igen. Vi fick resetta vagnsdatorerna och efter det gick strömavtagaren upp och vi kunde komma iväg.
Vi var nu drygt tjugo minuter efter tidtabell och eftersom vi kom i otakt med tågmötena tappade vi ytterligare fem minuter vid Ramnäs. Vi stannade på spår 4b i Västerås ett par minuter innan kollegan som bytte av mig skulle avgå igen vid kvart i ett.
Nu hade jag en och en halv timmes rast och jag åt som vanligt min matlåda samt fikade och tog det lugnt.
Vid kvart över två gick jag ner till spår 4a där en X14 som en kollega kört från Ludvika rullade in. Jag tog över och fick köra fram till spår 4b varifrån vi skulle avgå vid kvart i tre. Nu var det dags för andra varvet till Ludvika. Det var nära några gånger att jag körde på rådjur men alla klarade sig som tur var.
Vi höll tiden bra och rullade in till spår 2 i Ludvika vid fem i halv fem. Efter tio minuter stängde jag dörrarna och så var vi på väg igen.
När vi var på väg att stanna i Vad så höll det på att skymma och jag såg något mörkt som satt alldeles bredvid spåret. För säkerhets skull tutade jag några korta signaler och skrämde då iväg det mörka. Det var ett lodjur som sprang in i skogen och det är faktiskt första gången som jag sett ett lodjur ute i naturen. Det var en trevlig upplevelse.
I övrigt flöt det på och vi stod åter på spår 4b i Västerås vid kvart över sex. Jag lämnade över till kollegan som skulle köra till Ludvika och kunde därmed gå för att byta om.
Nu har jag elva timmars nattvila – vilket är det minsta man får ha – innan jag börjar i morgon bitti.