Dagens pass började vid tjugo i ett och när alla förberedelser var klara gick jag ut på bangården till spår 23 där mitt lilla loktåg med tre vagnar – 95 meter långt – stod uppställt. Efter att ha kollat att allt var ok körde jag ner till spår 11 på Centralen varifrån det skulle bli avgång vid tio i två. Efter sedvanliga uppehåll i Flemingsberg, Södertälje, Gnesta, Flen och Katrineholm var det dags för ett längre uppehåll på ungefär 20 minuter i Vingåker. Anledningen var att två snabbtåg skulle passera oss. Jag hade tagit med mig kaffe i en termos och nu var det läge att ta sig en kopp.
Loket var Rc6 1422 som är det sista Rc-loket som tillverkats
När de båda snabbtågen passerat kunde vi fortsätta sista biten fram till Hallsberg, dit vi rullade in drygt fem minuter sent till spår 4. Jag blev direkt avbytt och gick bort till Personallokalerna för att ha en timmes rast och då äta den medhavda matlådan.
Vid tjugo över fem var jag på väg tillbaka till järnvägsstationen. Det var runt tio minusgrader nu så vintern har kommit tillbaka igen. Snart rullade nästa loktåg från Stockholm in på spår 4 och jag bytte av föraren. Tågsättet bestod av fyra vagnar och en skulle kopplas av och växlas ut på uppställningsbangården. Växlingspersonal kopplade loss och så kunde vi köra bort en bit och sedan backa in på spår 9. När man backar måste man ha nån som håller koll i backriktningen – en så kallad signalgivare. Tidigare när jag har backat har vi ringt upp varandra på mobiltelefonerna och då måste man prata med varandra hela tiden för att säkerställa att man har talförbindelse annars ska man omedelbart stanna. Nu fick jag för första gången låna en växlingsradio som är en typ av walkie-talkie. För att säkerställa att man har talförbindelse under backningen skickar signalgivaren en backsignal i radion (tut med jämna mellanrum) så att man vet att förbindelsen är uppe. När vi backat klart kopplade växlaren loss vagnen och så kunde jag köra ut från uppställningsbangården och runt till andra änden på de tre kvarvarande vagnarna på spår 4. När loket var tillkopplat och vi gjort efterföljande bromsprov var det bara att invänta avgången vid fem över sex.
Ungefär tio minuter efter avgång började plötsligt tågskyddssystemet (ATC) tjuta. Det var bara att stanna och starta om ATC:n, men den trilskades och började snart tjuta igen när jag kommit upp i fart. Jag ringde Driftstöd och Fjärren och naturligtvis tappade vi tid. I Vingåker hade ett X2000 från Göteborg kommit i kapp och blev hindrat av mitt tåg, men Fjärren fixade så att det kunde passera oss under vårt uppehåll, då jag ännu en gång fick starta om ATC:n. Halvvägs mellan Vingåker och Katrineholm var det dags igen – fjärde gången sen Hallsberg. Jag kände på kablaget och slog lite lätt med handen på korten i ATC-magasinet när jag startade om. Sen körde jag vidare och – peppar, peppar – felet kom inte tillbaka något mer under resan. Förmodligen var det bara en tillfällighet att felet försvann men man vet ju aldrig 🙂 Det hade inte varit några som helst problem under resan till Hallsberg i varje fall.
I Katrineholm var vi 21 minuter sena men vi skulle ha gått åt sidan i både Flen och Stjärnhov för att släppa förbi andra tåg. Eftersom vi nu var så sena hade de tågen redan passerat oss och därmed slapp vi gå åt sidan. Resultatet blev att vi rätt som det var låg rätt i tid igen 🙂 Till spår 19b på Stockholm C ankom vi till och med tre minuter före tidtabellen – det hade jag aldrig trott när det började strula.
När ombordaren synat klart kunde jag fortsätta ut till toatömningen i Hagalund. Ute på bangården kopplades sedan vagnarna loss från loket och så fick jag köra bort och parkera utanför lokverkstaden. Därmed var dagens arbete över och jag kunde gå till parkeringen och sätta mig i bilen och åka hem.