Efter den lediga helgen var det dags för en ny arbetsvecka och dagen började precis som vanligt i Hagalund vid halvtvåtiden och snart var jag på väg ut till spår 24 där mitt 269 meter långa Uppsalatåg stod och väntade. Nu verkar i alla fall våren ha kommit med lite värme och sol – det är härligt. När jag kollat att allt var ok körde jag ner till spår 3 på Centralen och gick därefter till loket i andra änden för att göra mig klar för ett varv på Uppsala.
Vid tjugo i tre blev det avgång och vi lämnade Stockholm i solskenet. Jag observerade snart att amperemetern för en av de fyra motorerna inte gav något utslag och tåget kändes lite slöare än vanligt så jag fick kontakta driftstöd och vi kom överens att jag vid uppehållet i Märsta skulle verifiera att motorn inte var frånskild – det vill säga att den inte var urkopplad. Den visade sig vara inkopplad och när jag åter kontaktade driftstöd efter uppehållet i Knivsta fick jag besked om att det av och till varit problem med den här motorn under en tid och att jag därför skulle frånskilja – koppla ur – den när vi ankommit Uppsala.
En av baksidorna med lokföraryrket är att man kan träffa på människor som vill avsluta sina liv framför ett tåg. Vissa lokförare råkar väldigt illa ut och tvingas uppleva detta flera gånger – ibland även på kort tid – medan andra har tur och har sluppit uppleva det här trots att de varit lokförare länge. Jag har – peppar, peppar – hittills inte råkat ut för några sådana här incidenter, men så har jag ju heller inte varit lokförare mer än ett par år. Idag skulle det dock visa sig vara dags …
När jag är på väg in mot Uppsala så observerar jag plötsligt en man som är på väg upp mot spåret ett par hundra meter längre fram och jag tutar med tyfonen. Mannen stannar upp och verkar tveka. Han är väldigt nära spåret på vänster sida men som tur är står han still när jag passerar så det händer ingenting den här gången. Jag hinner heller inte bli så rädd eftersom allt går så fort. Jag larmar naturligtvis tågklareraren och lämnar position och signalement så att polis kan skickas ut till platsen.
När vi stannat på spår 4 i Uppsala frånskiljer jag motorn innan jag byter ände. Jag går förbi ombordarna i tjänstekupén och berättar om händelsen, men jag känner att jag kan fortsätta köra så när jag gjort mig klar i loket blir det avgång vid tjugo i fyra. Nu är det reducerad hastighet som gäller och vi får köra 30 km/h förbi platsen, men mannen syns inte till. Resten av resan tillbaka till Stockholm går utan problem och jag blir även uppringd av Operativa Personalledningen som undrar hur jag mår.
Tillbaka på spår 3 på Stockholm C tar näste förare på tur över och jag går upp till Personallokalerna för att ha en knapp timmes rast och äta min matlåda. Innan det är dags att gå ner till spår 3 pratar jag med Operativa Personalledningen igen och vi beslutar att jag ska fortsätta passet som planerat. Jag byter av föraren som ankommer med ett likadant tågsätt som jag körde tidigare och går till andra loket för att förbereda avfärden. Vid tjugo i sex avgår vi och ”varvet” fram och tillbaka till Uppsala med uppehåll i Märsta och Knivsta längs vägen går helt som planerat och utan incidenter.
När vi kommer tillbaka till Stockholm får vi komma in på spår 6 eftersom tågsättet ska tas ur trafik och medan jag byter ände så synar ombordarna igenom vagnarna. Sen kan jag köra ut till Hagalund och få toaletterna tömda. På spår 25 kommer depåpersonal och kopplar loss loket jag sitter i och sedan får jag köra bort det till verkstaden. När jag parkerat på anvisat spår är dagens pass slut och jag kan gå mot utgången för att ta bilen hem.