På väg till jobbet lämnade vi in Maries bil på bilverkstan utanför Enköping och sen släppte jag av henne vid järnvägsstationen i Enköping så att hon kunde ta tåget hem igen. Idag började passet vid tjugo över ett och när det var dags gick jag ut till spår 36 på bangården där Intercity-loktåget stod och väntade på mig. När jag kollat att allt var ok körde jag ner till spår 5 på Centralen där växlingspersonalen kopplade loss loket så att jag kunde göra rundgång. När den var klar och det efterföljande bromsprovet utförts med gott resultat var det ungefär 10 minuter till avgång.
Kvart i tre rullade vi ut från Stockholm och destinationsskyltarna på de sex vagnarna visade ”Sundsvall”, men så långt skulle inte jag köra. Efter ett kort uppehåll på Arlanda för påstigande ankom vi till spår 2 på Uppsala C, där jag lämnade över till Sundsvalls-föraren som skulle köra resten av sträckan. Det var nu drygt en halvtimme innan mitt tåg, som jag skulle åka pass tillbaka till Stockholm med, skulle avgå så jag hann gå upp till Personallokalen för att ta en kopp kaffe under tiden.
Tio över fyra satt jag i första klass-vagnen på väg mot Stockholm och väl framme gick jag upp till Personallokalerna för att vara reserv en halvtimme och eftersom det var väldigt lugnt pratade jag med trevliga kollegor som också var reserver. När halvtimmen hade gått var det dags att äta matlådan och sedan blev det en kopp kaffe och fortsatt prat med en av de trevliga kollegorna som fortfarande var kvar i lokalerna.
Vid kvart över sex hade jag gått ner till spår 3 för att byta av föraren på ett ankommande Uppsala-tåg. När jag gjort mig klar i hytten och det närmar sig avgångstid ser jag en ung man som beter sig underligt på plattformen framför mig. Plötsligt springer han ner och korsar spåren och upp på nästa plattform. Det här upprepar sig några gånger mellan olika plattformar och han springer alltid över spåren. Turligt nog kommer det inget tåg just nu, men jag ringer till bevakningscentralen som ska skicka ut väktare för att ta hand om personen i fråga. Tydligen har vakterna redan tidigare pratat med honom men det tycks inte ha hjälpt.
Vid tjugo i sju avgick vi mot Uppsala. Det här tågsättet hade bara sex vagnar samt lok i vardera änden – 189 meter långt – och det hade bra acceleration, så det gick lätt att komma upp i hastighet. Precis när jag påbörjat inbromsningen mot uppehållet i Märsta från ungefär 150 km/h och kommer genom en högerkurva reagerar jag på att något är annorlunda. Plötsligt inser jag att infartssignalen visar stopp och jag nödbromsar. Samtidigt passerar jag repeterbaliserna för signalen och då får tågskyddssystemet (ATC:n) uppdatering på att signalen visar stopp och ATC:n börjar också nödbromsa. Man hinner tänka mycket under ungefär 10 sekunder från det att man ser signalen tills man är framme vid den – ”har jag missat något nu?” ”förra signalen visade ju inte att det skulle vara stopp här?”. Nej naturligtvis hade jag inte missat något och skulle jag ha missat något hade ATC:n ingripit mycket tidigare eftersom den till varje pris ska förhindra att tåget passerar en stoppsignal eller framförs fortare än gällande hastighetsbegränsning. Det här måste alltså ha berott på ett tekniskt fel och det förstår man efter ett tag när man sansat sig lite. Nu var det till och med så att signalen slog om till grönt igen när jag var ungefär 50 meter i från den, så jag passerade aldrig någon stoppsignal. Däremot hann bromsarna inte lossa förrän vi stannat helt ungefär 200 meter efter signalen. När bromsarna släppt kunde vi fortsätta fram till plattformen och jag ringde naturligtvis även Fjärren för att meddela vad som hänt.
Resten av sträckan – till uppehållet i Knivsta och sen fram till Uppsala – gick helt utan konstigheter och vi ankom planenligt till spår 4 på Uppsala C. Där synade de två ombordarna vagnarna medan jag gick till loket i andra änden för att göra mig klar. Runt halv åtta körde jag mot Hagalund som tjänstetåg (utan passagerare), men för att kunna ta mig in i Hagalund fick jag köra ner till Norra Bantorget för att byta ände igen. När jag fått toaletterna tömda hamnade jag på spår 36 och där fick jag åter gå till andra loket för att förbereda ifall tågsättet skulle behöva ut igen under kvällen.
När det var klart kunde jag gå mot utgången och när jag satte mig i bilen hade klockan passerat nio. I morgon är jag ledig men det är jobb igen på söndag.