Även idag blev det buss till stationen eftersom det har blivit riktigt kallt nu – kallare än tio minus. Jag fikade och pratade med kollegor innan det vid kvart över tolv var dags att gå ut till spår 5. Där stannade en X40-mult med destinationen Göteborg och jag bytte av kollegan som kört från Stockholm. Snart var vi på väg igen.
Det var en riktigt vacker vinterdag med strålande sol och kritvit snö i naturen. Mellan Örebro och Arboga hade ett mötande tåg rapporterat om älgar vid spåret så jag tog det lugnt förbi platsen och fick en skymt av en älg som var på väg in bland träden. Allt kändes på topp men naturligtvis var allt alldeles för bra …
Efter att ha haft en kvarts planerat uppehåll på Örebro C fortsatte vi. Mellan Örebro S och Kumla finns en detektor som mäter värmen på hjul och hjulaxlar när tågen passerar och larmar om något onormalt upptäcks. Om det till exempel larmar för varmgång i en hjulaxel så skulle en urspårning kunna ske om det är riktigt illa. Ett mötande tåg – en X40-mult – hade fått larm vid detektorn och vi var tvungna att stanna under tiden som föraren kontrollerade att ingen urspårning skett och att inget annat konstigt inträffat så att det skulle kunna vara fara för mitt tåg att fortsätta.
Vi kunde åka vidare efter några minuter. När vi lämnat Hallsberg och snart skulle stanna i Laxå passerade vi nästa detektor. Nu var det vår tur att få varmgångslarm och när vi stannat vid plattform i Laxå fick jag bege mig till boggin längst bak i tågsättet eftersom det var den som larmat. Jag kände att det osade varmt där och det var egentligen tjuvbroms men detektorn kan ha svårt att peka ut rätt larm om fordonet har skivbromsar vilket en X40 har.
Jag kontaktade driftstöd och fick då stänga av bromsen på den boggin. På en X40 ska man också lossa parkeringsbromsen manuellt efter att ha stängt av bromsen, för att inte parkeringsbromsen ska kunna gå till av sig självt. Jag kände dock att bromsoken var stumma och inte hade släppt bromsen. Jag tog kofoten och hackade bort is och försökte bända för att lossa bromsoken. När jag sedan var tillbaka i förarhytten rullade jag lite framåt och det kändes inte som att bromsen låg till.
Nu var det drygt fyra mil till nästa uppehåll – Töreboda – och dit skulle jag köra med reducerad hastighet ifall bromsen trots allt låg till. Vi lämnade Laxå drygt 40 minuter sent. När jag stannat i Töreboda gick jag längst bak igen för att kontrollera. Tre av hjulens bromsskivor var kalla men den fjärde var stekhet. Bromsen låg alltså fortfarande till.
Efter drygt 40 minuters ytterligare kravlande på marken, ishackning och försök att bända loss bromsskivorna med kofoten beslutade SJs Trafikledning att ställa in mitt tåg och låta resenärerna hoppa på nästa Göteborgståg som skulle anlända inom tjugo minuter. Jag blev kvar på tågsättet och fortsatte mina försök att få loss bromsen men det var förgäves.
Operativa Personalledningen ringde och meddelade hur de hade tänkt. Jourföraren i Göteborg skulle köra ett tågsätt till Töreboda och där skulle vi byta tågsätt med varandra – jourföraren fick ta hand om det trasiga tågsättet och jag fick köra till Västerås. Eftersom det saknades tågsätt i Göteborg fick man vänta till nästa X40-tåg ankom och snabbvända det vilket betydde att tåget blev ungefär en timme sent från Göteborg.
Jag hade alltså god tid på mig i Töreboda att hinna gå och få något i magen medan jag väntade på tåget. Vid halv nio dök det upp och jag kunde ta plats i förarhytten.
Det här var en av de där dagarna när strulet bara fortsätter. När vi var på väg in i Hallsberg ringde Fjärren och meddelade att det var stopp mellan Hallsberg och Örebro eftersom två trasiga tågsätt stod på varsitt spår vid Kumla och blockerade all trafik. I Hallsberg skulle vi byta ombordpersonal, men den nya personalen hade inte kommit till Hallsberg ännu. De befann sig på ett av de trasiga tågen i Kumla, men de meddelade per telefon att deras tåg nu var på väg in till Hallsberg.
När de sedan intagit sina platser i tåget kunde vi rulla iväg, men nu var det en enorm tågkö på väg från Örebro mot Hallsberg och endast ett spår öppet förbi Kumla. Vi fick stå drygt 20 minuter utanför Kumla och vänta på vår tur. Nu var vi 90 minuter sena. Men strulet var inte slut än …
Efter Örebro när man ska svänga av mot Arboga var det växelfel. Personal var dock ute för att skotta snö och hacka is. Där blev vi stående ungefär en kvart innan växeln fungerade så att vi kunde fortsätta. Och det var faktiskt ytterligare ett växelfel innan Arboga men där kunde vi köra förbi utan att byta spår eftersom växeln fungerade om man skulle rakt igenom.
När vi sedan stannade på Västerås C vid tjugo över elva var förseningen en timme och 45 minuter och jag lämnade med varm hand över till kollegan som skulle köra till Stockholm. Jag var alldeles mör i kroppen efter dagens bravader och nästan två timmars övertid hade det dessutom blivit. Jag ringde Operativa Personalledningen för att meddela att min nattvila spricker på grund av detta, så jag får börja ett par timmar senare i morgon än den ursprungliga planen.