Tisdag

Idag var det lite behagligare ute med temperaturer på 24-25 °C och det skulle kunna komma regn. Jag började vid tjugo i tolv i Hagalund och mitt InterCity-loktåg stod på spår 25 ute på bangården. Det bestod av lok och fyra vagnar – 122 meter långt.

När jag kollat att allt var ok körde jag ner till Norra Bantorget för furnering och så intog de båda ombordarna sina platser. Vid tio i ett rullade vi fram till spår 10 på Centralen så att resenärerna skulle kunna stiga på.

Fem över ett blev det avgång och jag satte fart söderut från Centralen – ut på den så kallade ”Getingmidjan” – Sveriges mest trafikerade sträcka. Det är för övrigt även den mest signaltäta sträckan. Varför berättar jag det här? Jo precis när jag kommer ut på ”Getingmidjan” så rycker det till i loket och så tystnar ventilatorer och motorer. Min första tanke är att det blivit spänningslöst, men så ser jag att larmkvitteringsknappen blinkar och tittar då upp på teckenfönstret på Felindikeringssystemet (FISen). Det står att det blivit jordfel på modul 2 (alltså motorerna 3 och 4). Jag trycker i huvudbrytaren igen – det är den stora kontaktorn – ett stort relä eller en stor strömbrytare kan man säga – som kopplar in 15 000 Volt från kontaktledningen ovanför spåret till transformatorn inne i loket. Loket får spänning igen och jag hinner precis pusta ut när samma sak upprepar sig igen. Jag trycker åter i huvudbrytaren och tänker att jag måste hanka mig fram till Stockholms Södra för att inte stå så mycket i vägen. Det lyckas dock inte för när felet inträffar en tredje gång stannar jag i uppförsbacken från svackan vid Riddarholmen. Nu blir det lite stressigt faktiskt – här står man verkligen i vägen. Jag ringer till Fjärren och meddelar att jag blivit stående. Sen går jag ut i maskinrummet och kopplar ur modul 2. Nu har loket alltså bara två motorer inkopplade och det är knappt så jag tar mig upp ur svackan, men det går till slut. Det gick ändå ganska snabbt att komma därifrån vilket Fjärren uppskattade 🙂 Vi blev ungefär fem minuter sena på grund av detta.

Det var för övrigt inte första gången som jag tampades med just det här loket. För nästan ett och ett halvt år sedan blev det lokbyte på Norra Bantorget när jag också skulle köra till Karlstad.

Efter första uppehållet – i Södertälje – började det komma några regnstänk och det övergick till en regnskur. Spåret blev jättehalt och med bara två motorer inkopplade slirade det väldigt lätt och det var svårt att komma upp i hastighet. Strax innan Flen passerade vi en riktigt rejäl åskskur och sikten framför loket blev i princip noll, men efter Flen och resten av vägen var det solsken och inget regn. Vi hade även uppehåll i Katrineholm, Hallsberg, Degerfors och Kristinehamn innan vi rullade in till spår 1a på Karlstad C en minut före tidtabell vid fem i fyra. Det kändes väldigt bra med tanke på omständigheterna. Jag blev avbytt av en förare från åkstationen i Karlstad som skulle göra rundgång och växla undan tågsättet. Nu hade jag drygt tre timmars rast som jag tillbringade i Personallokalerna.

Vid tjugo i åtta ankom ett tio minuter sent snabbtåg (X2000) från Oslo. Jag bytte snabbt av föraren och snart var vi på väg igen. Det var uppehåll på samma ställen som när jag körde i andra riktningen och förseningen låg ganska konstant runt tio minuter hela vägen.

Vi ankom till spår 18b i Stockholm fem över tio och när alla resenärer lämnat tågsättet och ombordarna kollat igenom vagnarna blev det avfurnering på Norra Bantorget innan jag kunde fortsätta ut till toatömningen i Hagalund. Tågsättet skulle in på verkstaden så jag fick parkera det utanför porten på spår 47 och så dök personal upp direkt och körde in det hallen.

Klockan var nästan kvart över elva när jag satte mig i bilen för att åka hem.